Elak, skällig, envis - rena rama djävulen. Kärt barn har många namn brukar man säga, men Miranda Frings tycker annorlunda. Här berättar hon om kärleken till finnspetsar, om fågeljakten, livet som sjuk och hennes resa till de Västerbottniska och Jämtländska skogarna.
Miranda Frings är en kvinna i sina bästa år med en livstids erfarenhet av både sött och salt. Som 14-åring lämnade hon sitt moderland Nederländerna tillsammans med sin mamma och sina syskon för att prova livet i Norge. Efter att ha levt många år i vad hon själv beskriver som en dysfunktionell familj med mycket alkohol flyttade hon hemifrån redan ett år efter att hon migrerat. Vid den här tiden rådde lågkonjunktur i Norge och många norrmän åkte till Sverige för att arbeta. I samband med detta lämnade även Miranda de norska bergen bakom sig och hittade sig ett liv i de svenska, norrländska skogarna.
- På grund av mina uppväxtförhållanden var det ingen som introducerade mig till djur- och naturlivet, trots att mitt intresse för det var otroligt stort redan som barn, berättar Miranda.
Eftersom fascinationen för djur fortfarande var stark även som ung vuxen, i kombination med en önskan att driva eget företag, gick Miranda en en jakt- och fiskeutbildning. Målet var att kunna arbeta med turism och på så sätt ha en kontakt med Holland. Under den här tiden bodde hon i Högland, där hon träffade sin man.
- Han tog med mig ut i skogen och introducerade mig för jakten, berättar Miranda. Men jag var rädd för skogen och ensamheten, rädd för det okända, och detta är resultatet av att ha blivit väldigt skrämd som barn.
Med hjälp av sin dåvarande partner blev skogen allt mindre främmande och hon lärde sig ett nytt sätt att se på djuren i de svenska skogarna.
- Han lärde mig att djuren som vi jagar här har levt ett bra liv; de har fått para sig som de vill, byta betesmark själv, kalvat själva utan att någon annan stört dem och så vidare. Ändå tyckte jag att det var hemskt när han fick skjuta en älg då jag var med.
Efter den något omskakande upplevelsen av älgjakt ville Miranda istället prova fågeljakt, som senare skulle bli en del av hennes livsstil. Rädslan för det främmande blev för påtaglig och hon kände att fågeljakten på något sätt skulle vara enklare. Dessutom brann drömmen om en irländsk setter starkt inom henne. Problemen kvarstod dock - hon kunde inte åka skidor. I Holland fanns ju ingen snö. Hon kämpade på och till slut lyckades hon.
- Till slut vågade jag mig på att vara ute själv och vid ett tillfälle fick jag låna en finnspets. Upplevelsen jag hade då tillsammans med hunden var häpnadsväckande och där bestämde jag mig för att nästa hund skulle bli en spets.
Att köpa en finnspets var däremot inte den enklaste uppgiften. Fördomar och förutfattade meningar försvårade hela processen och Miranda var på väg att ge upp. Kanske främst när vänner och bekanta jämförde rasen med att ta in djävulen i huset. Till slut fick Miranda sin hanhund och uppfostrade honom efter sin egen ideologi.
- Det var tyst i hundgården, jag fick en fin familjehund och den första fågeln fick jag skjuta när han var 10 månader gammal. Då ville jag tävla med honom, men uppfattningen av att vara dum och oförstående återspeglades. Den känslan fick jag dock övervinna när han vann klubbmästerskap och fick pallplats två gånger i Skallkungen.
I samband med detta blev efterfrågan på avel mycket större, men för att hålla en fin blodslinje hämtade Miranda hem en ny hund från Finland. Valpen uppfostrade hon på samma sätt och även han kvalade in till Skallkungen - men han knep förstaplatsen. Senare skulle hon även skaffa en tik och själv föda upp finnspetsar som hon lämnat vidare till väl valda personer.
- Många tror att man får en bra hund om man köper en valp med duktiga föräldrar, förklarar Miranda. Championat-titeln ingår inte i valpköpet, det är något man måste jobba fram genom många timmar i skogen. En del kommer genom arv, men resten beror helt på vilka förutsättningar man ger hunden. Till exempel kan en valp med bra linjer hamna hos fel person och inte alls få de förutsättningar den behöver, medan en hund med fel linjer kan hamna rätt och bli hur duktig som helst. En del ligger i arv och blodslinje, men en stor del är förutsättning och den miljö valpen hamnar i.
Det som lockat allra mest med fågeljakten är friheten att planera jakten precis som hon önskar, att kunna bära hem sitt eget byte och möjligheten att gå vart hon vill. Såklart i kombination med att dela äventyren med sina älskade finnspetsar.
- För mig handlar jakten om samspelet mellan hund, byte och mig själv. Det handlar om att veta vad man äter för mat, hur djuret har levt. Massproduktionen av kött idag är inte acceptabel och jag är säker på att jag varit vegetarian idag om jag inte jagat själv. Jag är stolt över att vara jägare.
Miranda anser att det inte är skjutandet som är det mest givande med att jaga fågel. Det är att se hunden jobba och lyckas, och lika mycket allt som händer runt omkring.
- Hunden skiter ju faktiskt fullständigt i om jag skjuter eller inte, han tycker det är lika kul när fågeln flyger iväg och han får jaga den en sväng till, säger Miranda och skrattar. Det kan ju vara mycket spännande i omgivningen som sker medan man smyger också - en gång trampade jag upp en hare, en annan gång kom hunden med en oxe, man hittar många fina svampställen, och så vidare.
- Det är en otroligt stor kraft att kunna avliva. När jag skjutit en fågel tar jag huvudet, lägger det under vingen och visar min tacksamhet.
Något som är svårt att tro när man möter Miranda som är en otroligt entusiastisk, passionerad och energifylld person, är att hon som 14-åring fick en dödsdom. Hon lever med en lungsjukdom som vid diagnostiseringen gav henne ett liv fram till 24 år. Idag har hon passerat den gränsen dubbelt upp och lever med mottot att ”ska man dö så dör man, men om man bestämmer sig för att leva får man ha lite pannben - man ska leva nu, man är död jävligt länge”.
Sjukdomen kräver att Miranda är aktiv och rör på sig - gör hon inte det förkortar hon sitt eget liv. Att ha jakten som en del i livet är därför inte bara något som förgyller några dagar per år - det ger henne möjligheten att en dag bli gammal.
Miranda är en kvinna med ett stort bagage och ett ännu större hjärta. Här är hennes tips och råd för att lyckas med din finnspets:
- 95% av en hunds beteende beror på handhavandet. Finnspetsar är bestämda men jobbar man mycket med dem blir de fina hundar. De är kloka och lättlärda. Jag har tagit med mina hundar på allt; ut i skogen, åka bil, sova i tält, pimpelfiske, jag smäller ballonger hemma, åker pulka och så vidare. Detta formar hunden och skapar en otroligt fin kontakt mellan hund och ägare.
- När mina hundar har gjort något de inte ska, till exempel skälla på en ekorre i skogen, har jag inte börjat skälla på dem. Skäller jag på dem, skäller de tillbaka. När jag hyssjar och säger till exempel; ”äsch, det här ska vi inte bry oss om”, då har de slutat och följt med istället.
- Alla hundar är olika individer. Det som har fungerat på den första hunden kommer kanske inte fungera på den andra. Det viktigaste är att den får komma ut, en finnspets behöver få utlopp för jakten och allt de är skapta för. De är familjehundar men att inte jaga med dem är djurplågeri.
- Små kennlar ska inte underskattas. En stor kennel med flera kullar per år syns ofta mer i klubbtidningar då de har mer valpar i omlopp. Den lilla kenneln med en kull vartannat år syns mindre, men om man räknar på antal kullar procentuellt är dessa valpar minst lika jaktdugliga och duktiga som de som får uppmärksamhet utåt. Det är sällsynt att en finsk spets inte jagar. Miljö och timmar i skogen ger dig som jägare en jaktkompis för livet.
